Återförening med kamraterna från grundskolan. eftersom vi växte upp i storstaden har de flesta av oss inte träffats särskilt ofta under åren som gått.

De flesta har förstås förändrats, men är lätt igenkänneliga bakom glasögon och glesare hår. En och annan stirrar man på och utbrister "men herregud, du har inte förändrats ett dugg!" (och undrar sedan omedelbart om det verkligen var en komplimang).

Så är det någon enstaka, som man omöjligt kan placera när man möter deras blick. Blankt. Tomt. Men...

"Det fanns ett ansikte jag inte alls kände igen" - erkände Lasse senare på kvällen, vid bordet - "men när jag såg honom snett bakifrån visste jag med en gång, utan minsta tvekan: den ryggen, den rörelsen, det kan inte vara någon annan än Hasse."

Har Hasse puckelrygg, tjurnacke, tre skulderblad? Nej; en helt ordinär rygglinje, en aning kutig.

Vad som fascinerar mig är hur mycket information den där rygglinjen, rörelsemönstret tydligen innehåller - och att den kan finnas kvar, inpräglad i hjärnan, fortfarande efter trettio år.

(Mer om hur rik information är i den verkliga världen i Shopping i Bagdad och hur fattig den kan vara i den digitala världen i Kontextens betydelse: 1 och 2 och i någon mån i Ont i själen: Informationsöverflödets paradox.

Permalänk | Andra som länkat hit (0)