Vad säger man? Ray Davies är unik, framför allt som låtskrivare och framför allt som textförfattare i den tidiga popgenerationen - kanske den störste (vida överlägsen t.ex. Paul McCartney). Han har en bredd i ämnesvalet som nästan ingen annan. Långt utöver bara "love". Och samtidigt som hans låtar idag präglas av ... stor livserfarnehet, är han starkt förankrad i sin uppväxtmiljö, arbetarklassbakgrunden i norra London.

I går på Cirkus i Stockholm visade han allt det där. Låtar från en kommande skiva - reflexionerna om vad som hänt med grannarna han växte upp med, eller den rörande, starka "Creatures of little faith" (titel?) - blandades med de gamla låtarna. Och när han säger att han inte tröttnar på att spela dem för att "de är en del av min person, av min utveckling", är det så självklart att man tror honom direkt. Och att publiken sjunger med.

Hur många inropningar var det? Tre - eller fyra? När han kommer in och dedikerar "Celluloid heroes" till Sverige, för Greta Garbos skull, brister jag nästan i gråt:

"Don't step om Greta Garbo
As you walk down the boulevard
She looks so weak and fragile
That's why she tried to be so hard
But they turned her into a princess
And they put her on the throne
But she turned her back to stardom
Because she wanted to be alone."

Höjdpunkt två: nästa inropning, när han till bandets komp berättar sig in i "You really got me", hur han inspirerades av gamle bluesfarbrorn Big Bill Broonzy, hur han kom på melodin, hur brorsan Dave kom rusande med gitarren och sa "vad är det där?!"

Då har jag redan kapitulerat för länge sedan. Oförglömligt.

Permalänk | Andra som länkat hit (0)