Kontextens betydelse: 2Grabben i jeansjacka verkar tala direkt till bussfönstret: - Jodå, utan en tråd på kroppen! Kvinnan i beige kappa på sätet intill blir allt surare: snörper på mun och rynkar ögonbrynen. Varför störs vi så när folk i bussen eller bakom oss i kön till snabbköpskassan talar ogenerat i mobiltelefon? Är det verkligen bara för att de pratar ovanligt högt? Nej, säger lingvisten Mark Liberman (Mind-reading fatigue). Om man faktiskt mäter, pratar de inte högre än paret på sätet intill eller paret närmast framför oss i kön, som konverserar med varandra. Det beror snarare på att tankeläsning är så ansträngande, menar han. Vi människor behöver begripa världen. Hela tiden försöker vi tolka det vi ser och upplever runt omkring oss. I de flesta fall är det ganska lätt. Eller, rättare sagt, vi är ganska bra på det. Vi hör inte bara vad folk säger; vi ser om den som talar är arg eller glad. Vi förstår inte bara vad som sägs, utan också vad som egentligen menas. När hustrun säger ”Nu tar jag fram dammsugaren” menar hon egentligen ”…så nu sätter du igång att skura badrumsgolvet!” När mannen svarar ”Daniel har fotbollsträning klockan elva” betyder det egentligen ”Det kan jag inte, jag ska ju skjutsa honom!” Vi är också bra på att tolka hur saker ska hanteras. Räck ett verktyg – en äppelplockare eller en rubank – till någon som aldrig sett en sådan förut. Även om de inte vet exakt vad den ska användas till, begriper de rätt snabbt var man ska sätta handen och hur man ska röra den. Vi kan faktiskt inte låta bli. Det är en del av det att vara människa; att oavbrutet tolka världen. Men när vi bara hör en halv konversation, utan sammanhang, blir det mycket svårare. Vi kan som sagt inte låta bli att försöka begripa – men efter en kort stund bultar den del av hjärnan, som försöker hitta mening i tillvaron, som en en tå som kommit i kläm. Eller i alla fall stör den allvarligt vår förmåga att tänka på annat. Damen i kappan reser sig för att gå av och fräser till avsked: - Dom borde ha särskilda vagnar för folk som pratar i mobiltelefon! Libermans hypotes får stöd av experiment som Andrew Monk och hans kollegor vid University of York gjort (se Nature: Overheard monologues spark phone rage: Chatter is harder to ignore if we can only hear one side). * * *
I verkligheten är nästan all kommunikation beroende av sammanhang för att bli begriplig. Sammanhang: vem som säger något. Till vem det sägs, under vilka omständigheter. Vad som sades strax innan, och vad som vi vet eller väntar oss ska följa därefter. Men i informationssamhället är paradoxalt nog mycket av den information som vräks över oss just fattig på sammanhang. När jag föreberedde denna artikel försökte jag skriva ut några andra texter från datorn. Men utskriften har avbrutits, sa ett meddelande på skärmen: "En okänd token m0988.905 hittades". Vad betydde det? Borde jag göra något? Jag har ingen aning. Jag skulle kunna ringa hjälpavdelningen – men för att använda min kontorstelefon måste jag först slå kombinationen "lur – stjärna – noll – sex – ett – lur". Ingen arbetskamrat har kunnat förklara varför, eller vilken innebörd koden har; ingen kan heller komma ihåg den utantill och därför sitter den uppsatt på lappar här och där på jobbet. Det går ju inte att titta på telefonen och räkna ut vilka koder som ska användas: en viktig skillnad mellan verktyg i den verkliga världen och den digitala världen, bakom bildskärmar och knappar, I oktober 2003 skrev Yrsa Stenius i Aftonbladet en krönika med titeln ”Kylskåpets tjoande ger oss nervsammanbrott”. Det finns, skrev Yrsa Stenius, ”ögonblick då jag är allvarligt oroad över våra nya livsformer. Livsformer som innebär att vår uppmärksamhet ständigt påkallas av uppfordrande signaler. (…) Överhuvudtaget undrar jag vad som händer med människornas inre långsiktighet och djup i en tillvaro karakteriserad av avbrott, av ständiga lystringsanmodanden: se hit, hör här, kolla det, gör genast, pass på?” Jag förstår Yrsa Stenius oro men tror att hon har fått det lite om bakfoten. Det är knappast mängden information i sig som är jobbig. Människan har sedan miljoner år utvecklats att registrera, tolka och sortera inkommande stimuli snabbt och rationellt. Våra förfäder hade aldrig överlevt om de inte haft förmågan att tyda vad ett snabbt prasslade i buskarna betydde, eller vad färgmönstret bakom lövverket var: orm, tiger, skorpion, krokodil…? Har det funnits några, vilkas "uppmärksamhet ständigt påkallades av uppfordrande signaler" var det förmodligen de. Jag tror alltså snarare att felet är att mycket av dagens signaler är så fattiga, att de är svåra att tolka. I den verkliga världen kunde våra förfäder lära sig skillnaden mellan prasslet av ett lämpligt byte och ett djur som vill göra oss till byte. I den verkliga världen hör vi ganska lätt skillnad på svirret av en cykel som närmar sig och brummandet från en bil. Men vad klagade SL-förarna på, när de nya X2000-tågen infördes i Stockholms tunnelbana? Varför drogs tågen med ständiga förseningar? Bland annat att datorsystemet genererade en oändlig mängd av likfomiga meddelanden till förarens datorskärm, varav de flesta var helt triviala. Men bland dem kunde gömma sig ett meddelande om något allvarligt fel. Förarna var tvungna att titta på varje meddelande och läsa för att se om de kunde slänga det ,och sedan läsa nästa. Gå ut på en sommaräng eller i en skog. Det är en enorm mängd information som strömmar emot oss. Växter med en fantastisk variation i färg, i form, i storlek, i sättet de rör sig när vinden tar tag i dem. De olika ljuden som frambringas, från lätta susningar till knarrandet av trädens grenar. Lukter. Ljusets spel mellan blankt och matt, mellan skugga och dager, och upplevelsen av värme elle svalka De taktila egenskaperna: strävt eller mjukt, vasst eller luddigt… (Man kan inte tänka sig en informationsrikare miljö, som Ture Sventon skulle ha sagt.) Sådana miljö har visat sig välgörande för människor med symptom som stress och utbrändhet; sjukdomar som populärt anses bero på överbelastning av information. Om det vore så, är det svårt att förstå att det skulle hjälpa att utsätta sig för ännu mer information. Men informationen på sommarängen är rik: den engagerar alla sinnen direkt. Vi behöver inte tolka genom att läsa. Dessutom har informationen sammanhang. Den är inte slumpmässig. Ett träd har en form som också begränsar dess rörelser, och får det att susa och låta på ett särskilt sätt, och gör det är mörkare och svalare i skuggan av kronan. Permalänk | Andra som länkat hit (0) |
12 okt 2004
|
"Vad som sades strax innan, och vad som vi vet eller väntar oss ska följa därefter."
Häromdagen fick jag ett mail från en kund, ungefär en timme *efter* vi haft ett telefonmöte med den kunden.
"Vicke nummer ida" löd texten.
Nummer? Projektnummer? Veckonummer? Kom vi inte fram till allt sånt på mötet? Dagens datum måste han väl för sjutton kunna ta reda på själv? Syftade han på Vickan? Hon är väl inte med i det här projektet?
Ägnade en halvtimme åt "vad sjutton menar han, och hur pinsamt vore det att fråga?" innan jag insåg att han skickat mailet i god tid *innan* mötet, och alltså bara undrade vilket telefonnummer vi skulle använda för mötet vi just haft.
Från: Fredrik | Skickat vid: 14:20, 15 oktober 2004På kornet | Korn av sanning | Guldkorn | Blind höna | Skrot och korn | Väderkorn |
En sak jag kommer att tänka på är hur jag kan sitta i ett rum fullt av sorl och ändå fokusera på min uppgift. På senare tid har jag suttit mycket på kaféer och kunnat arbeta utan problem trots olika diskussioner vid borden intill, samt musik ur högtalarna, scener som utspelas runtomkring och utanför på trottoaren.
Nyss hade jag som bordsgranne på kaféet där jag sitter åtta byggnadsarbetare som var ganska högljudda, men jag hade inget problem att läsa din text och fundera på en kommentar.
När jag har suttit i kontorslandskap, med musik i bakgrunden, har jag många gånger blivit väldigt frustrerad och inte kunnat koncentrera mig alls. Då har det pågått diskussioner runtomkring där jag hört båda sidor av samtalet, men ändå sugits in och kommit på mig med att sitta och lyssna i stället för att arbeta.
Någonstans har jag läst att kontorslandskap fungerar när människor med samma arbetsuppgifter sitter tillsammans, vilket förefaller märkligt. Om diskussionerna runtomkring är om det jag arbetar med, hur kan jag koppla bort dem? Borde inte diskussioner om saker utanför mitt ansvarsområde vara lättare att koppla bort? Samtidigt tycker jag att det verkar stämma. Jag tycker jag oftare stört mig på samtal mellan personer med andra arbetsuppgifter än jag.
Jag tycker också det låter rimligt att samtal mellan två parter där man bara hör den ena är engagerande (irriterande, för vissa) eftersom det blir ett mysterium vad som diskuteras. Men "information" kan vara störande även om det finns sammanhang.
När en radio står på (med ett "talat" radioprogram) borde allt sammanhang finnas där, men det kan ändå bli en distraktion. På något sätt är det ett sammanhang som kräver mitt engagemang. Det uppstår en konflikt mellan sammanhang. Jag tror jag har generellt har lättare att koppla bort ett samtal mellan två personer vid ett grannbord på ett kafé än om samma samtalsämne avhandlas av ett radioprogram.
Från: Peter Lindberg | Skickat vid: 9:58, 12 oktober 2004