Jag har fört ett vindlande resonemang om girighet (se till exempel Girighet i girot?). Nu skriver Bengt på "När jag ändå har ordet" om

"...en bekväm utväg som kunnat försvaras och motiveras med lysande teoretiska analyser, ofta från nobelprisade ekonomer och framgångsrika och populära politiker, främst Reagan och Thatcher och vars yttersta konsekvens formulerats som: greed is good."

Vad handlar det om? Jo, Bengt resonerar kring Carl Hamiltons bok Det infantila samhället - "en genomlysning av en fundamental förändring i vår syn på barn och vuxna" enligt förlagsreklamen på Prisma. Bengt igen:

"Hamiltons bok är skrämmande. Under läsningen slås man upprepade gånger av insikten: just så här är det, här har han identifierat processer som långsamt fräter sönder social struktur och mänskliga värden. Analysen är övertygande, exemplifieringen skrämmande. Förklaringsmodellen saknas dock.

(...) Föräldrar, skola, myndigheter, företag och politiker [har] numera abdikerat sitt ansvar för familj, elever, medborgare, anställda, kunder och väljare till förmån för en bekväm tro på något slags självreglerande mekanismer, som ofta då tar formen av en fri och oreglerad marknad. (...)

Vi menar att det är denna möjlighet att med bevarat anseende komma ifrån ett impopulärt, bevärligt och dyrbart ansvar och i stället försöka tillfredsställa sina egna behov och önskemål som förklarar mycket av den samhälleliga uppgivenheten. Hamilton rör sig hela tiden på mikroplanet men han gör det på ett sätt som skakar om. Man förstår att recensenter och kommentatorer blivit obehagligt berörda när någon säger rent ut att äktenskap och föräldraskap faktiskt är livslånga åtaganden som borde sätta tydliga gränser för parternas möjligheter att leva s.k. 'vuxenliv' och 'förverkliga sig själv'."

Läs hela på "När jag ändå har ordet": Barfotabarn (26 aug 2004).

Permalänk | Andra som länkat hit (0)