Jag skriver en bok. Det är ett av skälen till att jag det sista halvåret inte skrivit mer om mitt specialområde – användbarhet och datasystem – här på Blind Höna.

Jag skriver på en bok om kontextens betydelse för att kommunikation och information ska vara meningsfull.

Min tes är att trots att vi lever i ett så kallat informationssamhälle, är – paradoxalt nog – mycket av den information som omger oss fattig.

Det som man ofta kallar informationsstress beror inte i första hand på att vi får för mycket information. Det beror på att informationen i digitala system till sin art ofta är bristfällig.

Det som fattas, på en rad olika sätt, är sammanhang. Kontext, av olika slag. Det är nästan alltid sammanhanget som gör det möjligt för oss att tolka sakers egentliga innebörd, och som bestämmer den vikt vi tillmäter dem.

(Som i den förra notisen. Vad som var överraskande var inte gutamålet i sig, utan kontexten – typen av skylt och platsen för den.)

Utan kontext blir information svår eller omöjlig för oss att tolka. Vilket gör att vi ibland feltolkar den grovt. I alla fall är det fråga om en större belastning på tänkandet

Men problemet med att skriva om sammanhang är just … att allt hänger samman. När saker dykt upp som förtjänat en kommentar på Blind Höna, har jag ofta kommit fram till att jag, för att bli begriplig, först borde redovisa några andra resonemang, och att jag då också måste redovisa vissa ytterligare noteringar, men en förutsättning för det är ju att jag förklarar de grundläggande slutsatserna …

Det är sådan saker som gör att det krävs en bok.

Men: I fortsättningen ska jag bortse från det, så gott det går. Jag tänker försöka göra Blind Höna till ett litet laboratorium för att ta fram tankarna kring hur dagens datasystem ignorerar kontexten betydelse. Och jag bjuder därför in alla att komma med synpunkter, och kanske fler exempel på vad jag vill peka på.

Som start finns här nedan en text som till slut säkert inte blir en inledning till boken.

Att tolka information

När min son var två år fick han en besvärlig förkylning. En jourhavande läkare gjorde hembesök – jo, de gjorde sådant på den tiden – och konstaterade att han andades tungt och att han nog borde läggas in.

Det var en ganska ung och oerfaren läkare. Kanske var det första gången hon mötte ett sådant fall. I vilket fall beställde hon ambulans, vilket kanske var lite i överkant – men som orolig förälder vill man ju inget hellre än att ens barn ska bli ordentligt omhändertaget.

På väg till sjukhuset konstaterade ambulanspersonalen att ”rätt” sjukhus, administrativt sett, låg ganska långt bort. Skulle man inte åka till det närmare eftersom trafiken var rätt besvärlig? Jo, tyckte läkaren, som nog började bli mer ängslig över hur tillståndet för en obstruktiv tvååring kunde utveckla sig. På väg mot sjukhuset fattade hon därför ytterligare ett ”bättre-att-ta-det-säkra-före-det-osäkra”-beslut: full beredskap i akutintaget vid ambulansens ankomst.

Om de andra besluten kunde motiveras, var nog det här definitivt onödigt. När ambulansen anlände möttes den av ett specialteam, berett på en snabb livräddande insats. När medlemmarna snabbt bedömt läget - med mer erfarna ögon - försvann de raskt till mer angelägna fall.

Nu slumpade det sig så att barnets mormor arbetade på SOS-Centralen. På sin dataskärm kunde hon först se att jourhavande läkare skickades till hennes barnbarns adress. Att läkaren beställde ambulans. Att ambulansen dirigerades om till ett närmare sjukhus mitt under färden - och att en begäran om full beredskap kom från bilen när den närmade sig sjukhuset.

Vid det laget var hon inte på sammanbrottets rand, utan klart bortom. Att det var ute med hennes första barnbarn var hon övertygad om. I sjäva verket mådde han vid det laget ganska bra – betydligt bättre än sin mormor.

Vad som i verkligheten var en rad mjuka, osäkra beslut av en oerfaren läkare, där det ena gav det andra, verkade på dataskärmen vara en hårt följdriktig och entydig katastrofal försämring. Vad som hände var inte svårt att tolka; dataskärmen gav ju en samlad bild av objektiva fakta – eller hur?

* * *

I verkligheten är nästan all kommunikation beroende av sammanhang för att bli begriplig. Sammanhang: vem som säger något. Till vem det sägs, under vilka omständigheter. Vad som sades strax innan, och vad som följer därefter - eller vad vi väntar oss ska följa därefter.

Det här gäller all vår kommunikation - med början redan i språkets minsta enheter, de enskilda språkljuden. Ett ”a” låter inte alls på samma sätt hela tiden. Klipper man ut ett enskilt språkljud från en inspelning och spelar upp det isolerat, är det oftast oerhört svårt att säga vad man egentligen hör – ett a eller ett ö eller ett e eller rent av ett i? Det beror helt på vilka ljud som kommer före och efter, på betoning och en rad andra faktorer. Det är sammanhanget som säger oss hur den där ljudvibrationen ska uppfattas just i det här fallet.

Det här känner lingvister och fonetiker naturligtvis till. Men lekmän är till stor del omedvetna om hur det egentligen står till. Vi tror att ett a alltid låter "a" och ett b alltid är ett "b", entydigt och enkelt.

Permalänk | Andra som länkat hit (0)