Han reste sig upp och såg sig omkring. Fältet fortsatte åt alla håll, fullkomligt platt. En gräshoppa kom surrande mot honom och damp ner vid hans fötter. Han tog upp den; långa, ledade ben famlade mot hans fingrar. Han kastade upp insekten. Den fladdrade iväg. Borta i öster var smutsfläcken tydligare; det verkade vara en grå mur, långt borta. En stad? Han tog sin väska och började gå.

Han började bli hungrig. Han hade inte ätit sedan i går morse. Han var törstig också. Det kunde inte vara mer än tre timmars väg till staden. Han traskade på; de torra växterna knäcktes under hans fötter och små moln av damm steg från den torra jorden. Han tänkte på rälsen, som löpte över de tomma fälten, och sedan tog slut...

Han hade hört loket jämra sig där framme när tåget saktade in. Och det hade hörts steg i korridoren. Vart hade de tagit vägen?

Han tänkte på tåget, Casperton, faster Haicey, mr Phillips. De kändes långt borta, som ett minne från länge sedan.

Solen brände het på himlen. Den var verklig. Resten verkade oväsentligt. Där framme låg en stad. Han skulle fortsätta tills han kom fram till den. Han försökte tänka på andra saker: teve, folksamlingar, pengar - de skrynkliga sedlarna och de nötta silvermynten...

Bara solen och den dammiga slätten och de döda växterna var verkliga nu. Dem kunde han se, röra vid. Och resväskan. Den var tung; han bytte hand och fortsatte.

Det låg något vitt på marken framför honom, något litet och blankt som stack upp ur marken. Brett släppte resväskan, la sig på knä och grävde fram en tekopp, med örat avslaget. Torra jordkakor släppte och lämnade ytan ren när han tryckte på dem med tummen. Han vände på koppen och tittade undertill. Den var omärkt. Varför låg en ensam tekopp här, undrade han, mitt ute i ingenting? Han släppte den, tog sin resväska och fortsatte.

Efter det synade han marken mer noggrant. Han hittade en sko; den var illa väderbiten, men sulan var hel. En arbetssko med högt skaft, storlek 36. Vem hade tappat den här? Han tänkte på andra ensamma skor han sett, i diken eller i någon gränd. Hur hamnade de där?

En halvtimme senare fick han svänga runt den rostiga kofångaren från en gammaldags bil. Han letade efter resten av bilen men hittade ingenting. Muren var närmare nu, kanske en knapp mil bort. En bit papper fladdrade över fältet; så såg han fler som lyfte och flög i den nyckfulla vindilarna. Han tog några språng, fångade ett och slätade ut det.

KÖP NU - BETALA SENARE!

Han plockade upp ett annat:

BERED DIG PÅ ATT MÖTA GUD

Ett tredje sa:

WILKIE VINNER

Jämn och grå tornade muren upp sig över honom. Hans hud och kläder var stela av damm, och han borstade sig frånvarande medan han gick. Resväskan tyngde i handen och slog mot benen. Han var mycket hungrig och törstig. Instinktivt vädrade han efter lukten av mat.

Muren reste sig rakt upp från den platta marken. Ytan var porös, utan utsmyckningar, alldeles för jämn för att klättra på. I timmar hade han letat efter en öppning i muren. Den svängde bort från honom. Brett gissade att den var minst sex meter hög. Om det ändå fanns något att göra en stege av ....

Framför sig såg han en bred port, flankerad av grå pelare. Han närmade sig, satte ner resväskan och torkade pannan med en näsduk. Genom öppningen i muren såg han en asfalterad gata och husfasader. De närmaste var bara en eller två våningar, men längre bort reste sig höga torn. Inga människor syntes till, inte ett ljud hördes i middagshettan. Brett tog väskan och gick in genom porten.

En hel timme travade han längs tomma gator och hörde ekot av sina egna fotsteg mot rödbruna sandstensfasader, tomma skyltfönster, glasdörrar med nerdragna rullgardiner, och här och där en ogräsbevuxen ödetomt. Vid korsningarna stannade han och tittade ner längs långa, tomma gator. Då och då hörde han ett avlägset ljud: en bil som tutade, den svaga klangen från en klocka, hovslag.

Han kom till en gränd, trång som en klyfta mellan släta husväggar. Ett fjärran ljud av dämpade röster, som från människor på en begravning, trängde fram. Han svängde in. Gränden löpte först rakt några meter, men svängde sedan. Medan han följde vindlingarna blev ljudet från folkmassan starkare. Nu kunde han urskilja enskilda röster, ett och annat ord i sorlet. Han skyndade på stegen, ivrig att äntligen få någon att prata med.

Plötsligt övergick sorlet - hundratals röster, insåg han - till ett vrål, ett utdraget Jaaaaaaaa ......! Brett kom att tänka på en fotbollspublik när hemmalaget springer in på plan. Nu hörde han en orkester, mässingsblåsets gälla toner och slagverkets dova dunsar och lätta smattrande. Nu såg han gränden öppna sig mot en solig, flaggprydd gata, Han såg en folkmassas ryggar; ovanför dem hördes det rytmiska ljudet från marscherande människor. Han såg höga vimplar och schakåer i nästan jämna rader. Två stänger med en banderoll dök upp; han fick en glimt av stora, röda bokstäver:

... på vår sida!

Han gick närmare, trängd bakom åskådarnas gråa ryggar. En avdelning med män i gula tunikor och fez-mössor marscherade stelt fram; mössornas snoddar svängde fram och tillbaka. En liten pojke hoppade ut på gatan och sprang bredvid dem. Musiken skrällde och gnisslade. Brett knackade mannen framför sig på axeln.
- Vad är det som händer?

Han kunde inte höra sin egen röst. Mannen ignorerade honom. Brett gick bakom folkmassan och letade efter en plats med bättre sikt eller ett ställe med färre människor. En bit bort verkade det glesna. Han kom till folkmassans slut, gick några meter till och klev fram till bandet som spärrade trottoaren från gatan. Guljackorna hade redan passerat, och en grupp flickor med svällande lår, satinblusar, svarta stövlar och pälsmössor dök upp, tysta och uttrycksslösa. Ungefär femton meter från Brett övergick de plötsligt till en kråmande, svassande gång, med höga knän och vickande höfter; de kastade sina glänsande drillstavar högt upp i luften, fångade dem, snurrade dem och kastade upp dem igen...

Brett sträckte på sig och spanade efter tevekameror. På andra sidan gatan stod gråklädda människor i täta rader; deras blickar följde paraden, deras munnar rörde sig. En fet man i skrynklig kostym och panamahatt stod längst fram och petade tänderna. Han såg inte alls ut att passa in bland de andra. Bakom åskådarna såg butikernas skyltfönster helt normala ut: vittrat tegel, oxiderat aluminium och glasrutor som glipade, skyltställ av kartong och ett urblekt anslag som tillkännagav "Extrapris - endast idag".

Till vänster om Brett var trottoaren tom. Till höger trängdes åskådarna; deras rop steg och föll . Efter drillflickorna kom nu en avdelning tysta polismän i blå uniformer. Ett papper blåste bakom och över dem, längs gatan. Brett vände sig till mannen på sin högra sida.

- Ursäkta mig. Kan ni säga mig vad den här staden heter?
Mannen struntade i honom. Brett knackade honom på axeln.
- Hallå! Vad är det här för stad?

Mannen tog av hatten, svängde den över huvudet och kastade den i luften. Den seglade iväg över folkmassan och försvann. Brett undrade ett ögonblick hur folk som kastade sina hattar fick tillbaka dem. Men ingen han kände skulle någonsin kasta sin hatt i luften ...
- Vad heter det här stället egentligen? frågade Brett och drog mannen i armen.
Mannen roterade mot Brett, lutade sig tungt på honom. Brett klev åt sidan. Mannen föll omkull och blev liggande stelt på marken. Hans armar famlade tomt; ögonen och munnen var öppna.
- Aaaaah, lät han. Umm-umm-umm. Aaaww, jaaaaww ...
Brett böjde sig snabbt över honom.
- Ursäkta! utbrast han. Han tittade sig omkring.
- Hjälp! Den här karln...