Det är lätt - alldeles för lätt - att anklaga andra för att ha hemfallit åt fascism.

Och dumt. Det trivialiserar begreppet.

Dessutom finns det ingen enkel eller ens allmänt accepterad definition av vad fascism är. Den saknar genomarbetad ideologi, skriver Nationalencyklopedin. Vissa drag finns dock: nationen som historisk enhet (inte biologisk), förhärligandet av kriget. Att individerna måste underordna sig statens intressen. En del ser fascismen som ett uttryck för "en symbios mellan näringsliv, byråkrati och krigsmakt."

I Free Inquiry magazine gör Laurence W. Britt en sammanställning av fjorton drag som kännetecknar fascistiska eller proto-fascistiska regimer, som känns rätt välgrundad (han baserar listan på Nazityskland, det fascistiska Italien, Francos Spanien, Salazars Portugal, Papadopoulos Grekland, Pinochets Chile, och Suhartos Indonesien):

1. Powerful and continuing expressions of nationalism
2. Disdain for the importance of human rights
3. Identification of enemies/scapegoats as a unifying cause
4. The supremacy of the military/avid militarism
5. Rampant sexism
6. A controlled mass media
7. Obsession with national security
8. Religion and ruling elite tied together
9. Power of corporations protected
10. Power of labor suppressed or eliminated
11. Disdain and suppression of intellectuals and the arts
12. Obsession with crime and punishment
13. Rampant cronyism and corruption
14. Fraudulent elections

Britt avslutar:

Does any of this ring alarm bells? Of course not. After all, this is America (...) Historical comparisons like these are just exercises in verbal gymnastics. Maybe, maybe not.

Rimligt? Nå ... för de flesta av kriterierna handlar det ju om grader: när uppnår man "obsession"?

Läs artikeln själv och fundera.

Permalänk | Andra som länkat hit (0)