Jorun länkar till en högst fascinerande text i sin kommentar till Zero intelligence. Jag fick läsa den ett par gånger innan jag fattade.

Men då fick den mig att tänka på novellen "Gargantianus fälla" från Cyberiaden av Stanislaw Lem (den polske författaren som fått låna ut en av sina titlar till Gustav Holmbergs blog "Det perfekta tomrummet").

I Gargantianus fälla lurar uppfinnarna Trurl och Klaupautius två fientliga robotcivilisationer att (var för sig) koppla ihop alla enheter i sina robotarméer med varandra. Robothjärnornas sammanlagda intelligens blir enorm, och uppfinnarna förespeglar respektive land att arméerna då ska bli omöjliga att besegra. Men...

"... efter övningarna började kompaniet slå sig i slang med andra, så att det rungade i luften när man genom kasernbarackens öppna fönster diskuterade begreppet koherent sanning, analytiska och syntetiska omdömen a priori eller tillvaron i sig, ty så långt hade det kollektiva förnuftet nått. Det utkristalliserades också filosofiska attityder, och en ingenjörsbataljon kom till sist fram till ren solipsism och hävdade att ingenting existerade reellt utom den själv. Eftersom detta innebar att det varken fanns någon monark eller någon fiende fick man lov att i all tysthet demontera bataljonen och fördela den mellan olika avdelningar som stod på den kunskapsteoretiska realismens grund. (...)

Då förband kopplades samman med förband ökade i motsvarande grad också den estetiska känsligheten, som nådde sin höjdpunkt på nivån förstärkt division, varför kolonner av sådan styrka lätt råkade på villovägar när de satte av efter första bästa fjäril. (...)

Vad hela arméerna beträffar var deras sinnen uppfyllda av en mängd komplex, som det brukar vara med ytterst rikt begåvade personligheter, och man fick lov att tilldela var och en sin speciella motoriserade psykoanalytiska brigad, som under marschen gav dem lämplig behandling.

Till ackompanjemang av oupphörliga trumvirvlar började nu båda arméerna långsamt inta utgångsställning. Sex infanteristormregementen, som förenat sig med en haubitsbrigad och en reservbataljon, författade, sedan även en exekutionspluton tillkopplats, en "Sonett om tillvarons hemlighet", och det under en nattmarsch på väg att gå i ställning. På ömse sidor uppstod en viss förvirring; åttionde malabardiska kåren ropade att begreppet 'fiende' absolut måste få en exaktare definition, då den hittillsvarande föreföll belastad med logiska motsättningar och kanske rent av var helt meningslös. (...)

Medvetandet visade sig vara en fruktansvärd fälla, som man kan gå in i men inte ta sig ur. (...) Där de stod på sina höjder, med stålet glittrande i solen, under de alltjämt ljudande trumvirvlarna, log de båda härarna mot varandra. Mitt för näsan på de båda kungarna, som var alldeles blåa av raseri och skam, harklade sig de båda arméerna, tog varandra i hand och gickså arm i arm på promenad för att plocka blommor under de drivande molnen på det fält som aldrig blev något slagfält."

Wikipedia om Lem

(En ledtråd till texten Jorun länkade till finns här.)

Permalänk |