Från Blind Hönas arkiv

Sju magiska böcker (2): under botten

Med sju böcker kommer JK Rowling att tangera antalet i en annan serie om barn, trolldom, drakar och kamp mellan ont och gott: C.S. Lewis "Narnia"-serie.

Lewis böcker kan förvisso också kritiseras. Ibland blir den kristna allegorin övertydlig; där finns en rejäl dos elitism och blodsromantik, och några mycket osympatiska porträtt av "sydlänningar", lätt igenkänneliga som araber. Men ... han är en berättare!

Jag märker det när jag läser för Sara på kvällarna. Fast Lewis' sju böcker tillsammans inte är mycket tjockare än den senaste Potter, hinner han i dem skapa hela nya världar, och låta gamla dö. Till skillnad från Rowling kan han ledigt skifta perspektiv och växla tempo. Huvudpersonerna varierar. Han låter oss möta nya varelser och tar oss till helt nya platser och länder. Även om böckerna handlar om kampen mot ondskan använder Lewis sig av flera genrer; "Prins Caspian och skeppet Gryningen" går till exempel tillbaka på många gamla skepparhistorier (ända till Odyssén).

Omslag för Silvertronen Min favorit är kanske "Silvertronen", där hjältarna tvingats söka obeskrivligt djupt ner i underjorden, till världens mörka botten, efter den försvunne och förhäxade prins Rilian.

I "Silvertronen" sker den avgörande striden inte med svärd utan med ord: Underjordens häxa tar till rent Orwellska metoder för att få hjältarna att glömma världen där uppe:
"- Det har aldrig funnits en sådan värld, sade häxan.
- Nej, sade Jill och Eustace, aldrig funnits en sådan värld.
- Det har aldrig funnits någon annan värld än min, sade häxan.
- Aldrig funnits någon annan värld än er, sade barnen."
Men slingerbulten Surpöl bränner sig själv med elden för att bryta häxans hjärntvätt, och levererar ett passionerat försvarstal:
"- Ers Majestät, sade han och närmade sig - han haltade lite på grund av smärtan - ett litet ord bara innan ni fortsätter. Skulle inte förvåna mig om allt vad ni har sagt vore alldeles sant och riktigt. Jag vill bara göra ett litet tillägg. Anta att vi har drömt eller hittat på allt det där - träd och gräs och sol och måne och stjärnor, ja, självaste Aslan. Anta att det är rena fantasier. I så fall vill jag bara säga att fantasiens värld tycks mig mycket bättre än verklighetens. Anta att det här svarta helvetet, som ni kallar ert kungarike, verkligen är den enda världen. Inte mycket till värld, det får jag då säga. En sak tycker jag är konstig: ni påstår att vi är barnungar som leker en lek. Men fyra barnungar som leker en lek kan i alla fall skapa en låtsas-värld som utplånar er värld så att inte ett spår blir kvar. Och därför håller jag på låtsasvärlden. Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia."
* * *
Jag tror det var i Silvertronen jag första gången jag upplevde det där som en del science fiction-fans kallar "sense of wonder". När underjordens häxa besegrats konfronterar hjältarna hennes armé av gnomer. Men, visar det sig, gnomerna har också varit förtrollade av häxan; nu när de är fria vill de också hem - men inte upp till ytan, utan ännu djupare ner - till "ett härligt land, som vi kallar Botten":
"Det här landet, där vi är nu, häxans rike, kallar vi gnomer Grunda Landet. Alldeles för nära jordytan för vår smak. Brr! lika gärna kunde man bo i världen ovan jord."
Gnomen (eller "jordmannen") Golg bjuder in sällskapet till sitt land, Botten:
"Där nere, sade Golg, kan jag visa er riktigt guld, riktigt silver, riktiga diamanter.
- Prat! sa Jill häftigt. Precis som vi inte visste att vi är långt under de djupaste gruvorna redan här!
- Ja, sade Golg, jag har hört talas om de där små groparna som ni ovanjordare kallar gruvor. Men där får ni bara dött guld, dött silver, döda ädelstenar. Nere på Botten är de alla levande och växer och frodas. Där kan jag plocka rubinklasar åt er som går att äta och räcka er bägare med pressad diamantsaft. Och när ni en gång har smakat Bottens levande skatter, kommer ni aldrig mer att bry er om de kalla, döda klenoderna i era små gruvhål. (...)

De steg av hästarna och tittade ner. En glödande hetta slog dem i ansiktet ... När deras ögon vant sig, tyckte de sig urskilja en flod av eld, och på flodens stränder något som föreföll vara slätter och skogar av en outhärdlig, vitglödande glans. Och utför avgrundens skrovliga branter klängde hundratals jordmän; de liknande svarta flugor mot det bländande ljuset. I samma ögonblick hördes en väsande,fräsande röst, en röst som lät som eld (efteråt undrade de om det kunde ha varit en salamander) ur djupet framför dem: - Fort! Fort! Till djupen! Klyftan slutes! Den slutes! Från alla håll och kanter kom försenade gnomer störtande. De gav sig inte tid att klättra utför branterna. De kastade sig huvudstupa ut i avgrunden..."
(CS Lewis: Silvertronen, översättning Birgitta Hammar, något förkortat av JS)
Den där känslan - att inget var som man trodde, att det alltså fanns ytterligare ett djup, en verklighet när man trodde man nått så långt man kunde - glömmer jag aldrig.

Det är äkta guld - som lever och pulserar mer än trettio år efter man plockat det.

EN av Pauline Bayes bilder  ur

Permalänk |


  Avdelare mellan text och datering  
03 okt 2003

Kommentarer

Skriv din kommentar här:

Namn:


Mejl-adress:


URL:




Kommentarer:


Låt Blind Höna komma ihåg dina personuppgifter



  På kornet  |  Korn av sanning  |  Guldkorn  |  Blind höna  |  Skrot och korn  |  Väderkorn

 

 



Bloggtoppen.se