Ursäkta; kunde inte motstå ordleken. Men faktum är, att om rösterna vid vårt middagsbord börjar höjas och diskussionen blir hetsigare, är chansen rätt stor att det handlar om Harry Potter.

J K Rowling har en bra förmåga att hitta på magisk "rekvisitia": drastiska förvandlingar och kul prylar. Hon har också ett bra språköra. Många person- eller ortsnamn i Harry Potter är språkliga pärlor - som den konkurrerande trollkarlsskolan "Durmstrang" (en så kallad spoonerism av Sturm und drang) eller elakingarnas elevhem Slytherin: "sl-" är en ljudkombination som just finns i många engelska ord för obehagliga saker, som slime, sleaze, slither, slobber, och många andra. Det finns en hel sajt om namn-etymologi i Harry Potter.

Kerstin menar också att den senaste boken är en bra gestaltning av en tonårspojkes kval och våndor.

Det stämmer säkert. Men - säger jag - J K Rowling är inte en god berättare. Hon kan inte variera sin berättarteknik, hon kan inte "stänga av kameran", och hon skriver läsaren på näsan. Det var inte så farligt i de första böckerna, men blir mer och mer tröttsamt med allt fler och längre böcker.

Jag märker det när jag läser för Sara på kvällarna. Rowling kan inte variera berättartekniken. Vi följer hela tiden Harry - men redovisande som en konstlös reportagefilmkamera. Hon skiftar inte perspektiv och låter oss se händerlserna ur andras perspektiv. Det finns, så vitt jag kan komma ihåg, bara en enda scen i de hittills fem böckerna där Harry inte är närvarande. Hon använder inte möjligheten att tala direkt till läsaren (som t.ex. Astrid Lindgren), eller konstgrepp som den allvetande berättaren: "senare i livet skulle X alltid minnas... ".

Vi blir däremot hela tiden upplysta, i detalj, om hur personerna rör kroppen, huvudet, händerna. Trappan är inte bara trappan, utan "the marble staircase". Vägen in i Gryffindors elevhem beskrivs ännu i bok fem med alla detaljer. (För att inte tala om storformen, som hela tiden är densamma: Harry på Privet Drive - ett år i skolan - uppgörelse - hem med Hogwart-expressen.)

Och hon liter inte på läsarens fantasi. Nästan alla repliker följs av ett beskrivande adjektiv eller adverb. "Utmärkt! ropade Dumbeldore glatt". Det är det visst inte! sa den bleka häxan förnärmat. Bry er inte om det, sa Cedric i uppgiven ton". Men läsaren förstår mer än väl att Dumbledore är glad när han ropar "utmärkt!", och att Cedric är uppgiven.

Lyssna på detta replikskifte från sidorna 404-405 i "The order of the Phoenix". (Jag har kortat meningarna en aning efter "said X", och tagit bort några få meningar mellan relikerna.):

- Is it Cho? she asked in a businesslike way.
- So - er - what did she want? he asked in a mock casual voice.
- She, Harry began rather hoarsely...
- Did you kiss? Hermione asked briskly...
- Well? he demanded...
- HA!
- Well? Ron said finally...
- Wet, he said truthfully.
- Because she was crying, Harry continued heavily.
- Oh, said Ron, his smile fading slightly...
- Dunno, said Harry... and immediately felt rather worried.
- Of course you're not, said Hermione absently.
- How do you know? said Ron very sharply.
- Because Cho spends half her time crying these days, said Hermione vaguely.
- You'd think a bit of kissing would cheer her up, said Ron, grinning.
- Ron, said Hermione in a dignified voice.
- What's that supposed to mean? Ron said indignantly.
- Yeah, said Harry slightly desperately.

Detta är mer av en tyrannisk regissörs scenanvisningar än av litteratur.

Det betyder inte att böckerna är skräp (som "Harry Potter haters" tycker). Visst är det hygglig underhållning; inte minst för barn. Jag känner två pojkar som lärde sig själva att läsa med Harry Potters första - och sedan lärde sig läsa engelska med de följande, och det är nog så gott! Men stor litteratur? Nja.

Permalänk |