Torsdagen före folkomröstningen körde jag från Stockholm till Västerås. Hela sträckan efter Essingeleden - Tranebergsbron, Drottningholmsvägen, Ulvsundavägen förbi Bromma och Solvalla, Hjulstavägen från Rinkeby till Tensta - var tapetserad med näringslivets neonlysande "jatilleuron"-affischer. Vissa sträckor satt de på varje lyktstolpe, på båda sidor av vägen.

På hemvägen räknade jag till över 500 affischer. På samma sträcka hade nej-sidan ungefär tio (på enbart två platser). Andra ja-kampanjer - huvudsakligen s och fp - hade åtta.

Stämmer proprortionerna hade näringslivet 50 gånger så mycket pengar som nej-sidan. Man har ju inte velat berätta hur mycket man satsade.

* * *
Ett i näringslivet populärt motto är att "det finns inget så bra som en missnöjd kund". Om man kan ta reda på vad kunden inte gillat, rätta till det, berätta det och eventuellt gottgöra henne, förvandlar man i många fall den mest missnöjde till en hängiven och synnerligen trogen kund.

Lustigt märker man inte mycket av den inställningen, varken hos näringslivet, svenska politiker eller eu-byråkrater, dagarna efter folkomröstningen. Inte så få beklagar sig över hur väljarna kunde göra så fel. En del verkar närmast vilja straffa oss som kunder, kollektivt, för att vi inte köpt rätt modell.

Några på ja-sidan säger att "vi måste förklara fördelarna bättre". Det ligger väl något i det. Men hur ska det gå till, om alla miljonerna inte räckte den här gången? Hur hög ska nästa reklambudget bli?

Är kunden missnöjd, hjälper det aldrig med mer reklam; det gör det tvärtom ofta värre. Är det fel på produkten måste man försöka förändra den.

* * *
"Hur stort blir Sveriges utanförskap?" frågar programledaren på Ekot. Det låter lite fånigt. Utanför är ju utanför - men kan inte vara mer eller mindre. Hur ska man kvantifiera det?

"Utanförskap" är dessutom ja-sidans ord, använt från första presskonferensen i våras. 56 procent övertygades inte av det; de trodde uppenbarligen inte på att vi verkligen skulle bli helt "utanför".

Ett neutralare och vettigare ordval av Ekot skulle ha varit "Hur mycket minskar Sveriges inflytande?". Sådana frågor har besvarats av olika förståsigpåare, i Sverige eller i EU de senaste dagarna.

Men när alla ställer samma fråga är det ofta värt att fundera över den motsatta frågan. Ingen har ställt frågan till analytiker eller andra "På vilka områden kommer Sverige att ha fortsatt inflytande i EU?"

Eller ännu mer konkret: Kommer Sveriges inflytande att minska i Schengen-samarbetet? I Bologna-arbetet? (Alla dessa städer!) Och frågorna borde ställas till verksamma i dessa kommittéer och verksamheter, snarare än till analytiker u.p.a.

Vad skulle vi få för svar? Jag vet inte. Till skillnad från att ge allmänna deklarationer om en generell framtid, skulle de få överväga sina egna handlingar. Skulle de verkligen säga att de inte tänkte lyssna på sina medarbetare från Sverige inom, till exempel, kommittéer för kriminalunderrättelsetjänst eller frågor om högskolans nivåindelning.

I vilket fall som helst skulle konkreta frågor ge betydligt mer konkreta, intressanta och (oftast) sanningsenliga svar.

Permalänk |