En tvåbarnsmamma huggs oprovocerat ner av en hänsynslös våldsman, ute efter att ta hennes liv.

Var mordet politiskt? Det är på sätt och vis motbjudande att ens tänka tanken - som om mord vore en del av det vi vill kalla politik.

Men det verkar inte troligt att Anna Lindh blev offer för slumpmässigt dåd. Tvärtom verkar mordet överlagt och mördaren synnerligen målmedveten.

Hon var en mycket beundrad politiker; i minnesord har Anna Lindh berömts för sin stora skicklighet som utrikesminister. Varför skulle någon vilja mörda henne?

Det kan vara värt att ärligen påminna - mitt bland de varma orden - att fram till igår var hon inte älskad av alla.

Jag har mött inte så få människor, både till höger och till vänster, som såg henne som ett exempel på den nya sortens proffspolitiker. Utan erfarenhet utanför politiken; alltid tvärsäker, aldrig tveksam; mer hemma på den internationella scenen än i Sverige; en representant för en ny elit.

Med rätt eller orätt, men det finns en stark polarisering i Sverige. Partiernas medlemstal sjunker, förtroendet för politiker minskar. Det är ett demokratiskt problem.

Det vi sett i debatten om EMU är ju, som DN skrev i förrgår, att "Misstron mot överheten slår igenom". Två valstugor har tydligen bränts ned.

Om Anna Lindh mördats för att en sjuk våldsverkare utsett henne till symbol för den klyftan vet vi strängt taget inte.

Oavsett vilket, bör man, tror jag - efter bedrövelsen - försöka fundera på hur det upplevda avståndet mellan politiker och medborgare kan minskas, hur det folkliga förtroendet för politiker kan återskapas. Det handlar inte så mycket om livvakter eller inte.

Jag sörjer mest för två små pojkars skull. Vi andra kan trots allt välja oss en ny utrikesminister. Barnen kan aldrig välja en ny mamma.

Permalänk |