Jag uppfattar mig som en rationell människa. Men jag har några tämligen irrationella, närmast romantiska vanor. Eller kanske snarare ovanor.

När jag förr satt uppe sent på nätterna och skrev brukade jag ofta slå över radion till något mellan- eller långvågsband och ratta tills jag fick in någon alldeles okänd station. Jag njöt av att höra oväntad musik och tal på något språk som jag inte begrep ett ord av. Jag antar att det fick mig att känna att jag kunde vara någon annan, någon annanstans. En sorts frihet.

När jag nu sitter uppe sent på nätterna och skriver lyssnar jag på musik via datorn. Det passar mig bra. Jag sätter alltid mp3-spelaren på slump - jag har många hundra låtar i biblioteket men har aldrig gjort några spellistor. Jag vill bli överraskad.

Men helst vill jag också höra röster. Så i biblioteket liggr nu också en samling ljudfiler med tal på ett stort antal språk: amhariska, armeniska, bengali, burmesiska, hindi, vietnamesiska, isländska, efik... I själva verket är de exempel ur en fonetikdatabas, och jag har ingen aning (i de flesta fall) om vad som sägs: det kan vara börnoteringar, lyrik, matrecept eller fräckisar.

Därför dyker det i alla fall då och då mellan låtarna upp en röst - som om de introducerade de följande numren. En sorts påminnelse om hur stor världen är. Jag lyssnar musikaliskt, på vokalklanger, betoningar och röstkvaliteter. Och hör: visst är amhariska vackert?

(Not: om det inkräktar på någons copyright att jag lagt ut denna ljudfil, vänligen underrätta mig.)

Permalänk |