Bush inser att USA inte har någon möjlighet att själva sköta det ockuperade Irak och försöker få det nyss så hånade "gamla Europa" (Frankrike, Tyskland) att ställa upp med pengar och personal.

Det är förstås pinsamt så det svider, även om Bushregimen officiellt låtsas som det inte är något konstigt. Åtskilliga kommentatorer gör naturligtvis narr av Bush - men jag tycker att bloggaren Billmon har några tänkvärda poänger utöver det:

"For the first time in America's history as a superpower, a U.S. administration has been forced -- against its will, and after making at least a half-hearted effort to avoid it -- to seek the aid of the lesser powers in a war it can no longer afford to fight alone.

You might argue the same was true in Gulf War I, which had to be financed by a previous incarnation of the Coalition of the Billing. The difference, however, is that the Bush I administration understood it's much better to seek such aid voluntarily -- and make a virtue out of the necessity -- than it is to be forced to the bargaining table by your own weakness.

And so all that tough talk by the neocons -- about an America that can pick and choose its allies, ignore global opinion, define its own rules and make war on its own terms -- is exposed as a monumental fraud. The neocon men, it seems, were conned by their own rhetoric.

Power, a good friend recently remarked, is an odd thing -- it's most impressive when it isn't being used. A wise hegemon goes to great lengths to conceal the true extent of its power. It always leaves something in the tool kit, so to speak, so that enemies and allies alike can never be sure exactly what's in there.

But the Bush Administration has let the cat out of the bag. It has exposed to the world the limits of U.S. military power -- both in terms of the size of the forces (divisions, troops) and the relative ineffectiveness of those forces on a complex social and political battlefield like the one America faces in Iraq and throughout the Middle East." (Läs hela The End of the American Century?)

Det påminde mig om följande citat av Hemingway:

"Jag måste inskärpa följande.
Under vårt ingripande ska ni för att vidmakthålla auktoriteten stå vid kanonerna.
Att göra bruk av vapnen är under inga omständigheter tillåtet för er.
Under inga omständigheter.
Har ni förstått mig?"

Det citatet står som motto för bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs roman "Svårt att vara gud" ("Trudno byt' bogom") - en av världens bästa science fiction-romaner, tycker en del (inklusive jag).

I "Svårt att vara gud" skickas människor från Jorden i hemlighet som observatörer till en främmande planet, som också bebos av människor - men historiskt sett befinner den sig på en nivå som ungefär motsvarar 1300-talet på jorden.

Observatören Anton (förklädd till ädlingen Rumata från Arkanar) lider av att bara få iaktta förtrycket, smutsen och okunskapen. Är det verkligen inte möjligt att skynda på utvecklingen? Är det verkligen humant att stå vid sidan och se tortyr och förföljelser, utan att ingripa?

Skriven i Sovjet i början av sextiotalet var den naturligtvis en bitsk kritik av ockupationen av Öst- och Centraleuropa (men också av Sovjet i sig, där bolsjevikerna i strid med Marx idéer ville få det efterblivna bondelandet Ryssland att hoppa direkt till socialismen).

Men man kan inte skynda på historien, och det är fåfängt att försöka införa frihet och lycka med övermaktens styrka. Med ord som låter som en klyscha måste varje folks befrielse vara dess eget verk. Men jag tror Irak är en bra illustration till den tesen.

(Tillägg 5 sep: Se en tidigare notis om bröderna Strugatskij på Blind Höna)

Permalänk |