Svenskt Näringsliv vill inte berätta hur mycket de satsar på ett ja till euron. Och om de sa något, varför skulle man tro dem?

Även vid den förra folkomröstningen om inträde i EU knorrades det om att ja-sidan, på grund av näringslivets resurser, hade ett orättvist övertag.

En reporter från DN skulle besöka kampanjhögkvarteret hos Svenskt Näringslivs föregångare, och det befarades att en indignationsartikel kunde bli följden.

Så strax innan journalisten togs emot flyttades adressskyltarna om i hissen, och Ja-högkvarteret föreföll plötsligt ligga på en i stort oanvänd kontorsvåning. Där satt några enstaka kampanjarbetare och knappade på sina datorer. Några få affischer prydde väggarna.

Det var ju inte så imponerande. - Är det här allt ni har? undrade reportern.
- Ja. På den här våningen, blev svaret.

Med det nöjde sig journalisten. Artikeln kunde berätta att näringslivets satsning minsann inte var så stor. Under tiden jobbade en stor stab för högtryck i den välutrustade, verkliga kampanjcentralen en trappa ner.

Jag har inte bestämt mig för hur jag ska rösta. Men jag läser: dels på SVTs emu-webb (tar inte ställning). Dels på Bengt O Karlssons (the blogger formerly known as Klipspringer) euro-sajt Perspektiv Europa och hans Euro-blogg. Karlsson är för, men jag litar på honom (men alltså knappast på Svenskt Näringsliv). Fast jag kunde önska att han ibland kunde kosta på sig granska även ja-sidans argument med samma skärpa som han nagelfar nej-sidan.

Permalänk |