Ytterligare ett skäl till att det är fruktbart att betrakta Irakkriget som en film är att det då blir tydligt hur Iraks civilbefolkning bara tilldelades rollen som statister: bra för massscener men undgängliga som individer (vilket också förklarar varför man säkrade oljekällorna men inte sjukhusen i Bagdad). I nyckelscener, som statyfällningen, ersattes de dessutom av mer välbetalda skådespelare.

Jag har skrivit en del om hur det militära och politiska språket avlägsnar mänskligt död och lidande ur kriget (precis som de inbäddade reportrarnas rapporter var påfallande "sanitized", sanerade, från blod och skador).

Som ett motmedel mot detta: läs gärna Douglas Ords "visuella essä" Not just "The average civilian casualty episode" - den är läsvärd även om man inte sväljer den lilla dosen konspirationsteori. I slutet finns bilder som mycket konkret visar vad bomber gör med människorna på marken. Bit ihop och titta. Det är obehagligt men rätt nödvändigt att se verkligheten ibland.