Om det finns en typiskt amerikansk konstform, är det imitationen?

En "re–make" av den brittiska tv–serien "Den sjungande detektiven" är under inspelning (se Blind Höna–arkivet för april).
I maj noterade jag hur Hollywood stal intrigen från "Stalker" och gjorde "Sphere".

Och nu berättar IMDB att en amerikansk version av Andrej Tarkovskis "Solaris" får premiär i december. Gjord av Steven Soderbergh, som tydligen skrivit ett nytt manus på Stanislaw Lems klassiker.

Soderbergh har ju ett visst anseende anseende som tänkande regissör. Men kan han stå emot kraven på specialeffekter och action? Jag irriteras av farhågan att se Tarkovskijs återhållna, nedtonade och eftertänksamma berättelse överkörd av den Hollywoodska ångvälten.

Å andra sidan finns naturligtvis originalet kvar, hur många kopior som än görs. Och varför skulle man inte få göra nytolkningar av filmer? Teaterpjäser nytolkas hela tiden – originalintrigen flyttas från en tid och plats till en annan, språk och form ändras. Till och med böcker skrivs om i nya versioner. Var det fel av Eyvind Johnsson att skriva om "Odyssén" till "Strändernas svall"?

Min verkliga irritation har nog att göra med det jag uppfattar som den amerikanska självtillräckligheten, okunskapen om omvärlden, oviljan att anstränga sig för att förstå något utanför den egna, snävaste kulturkretsen.
Men är det en sann bild av Amerika? Eller är det också en fördom – en spökbild, projicerad av min hjärna, förstärkt av krafter utifrån, ungefär som spökfigurerna på Solaris–stationen?

Permalänk |