Grabben i jeansjacka verkar tala direkt till bussfönstret:

- Jodå, utan en tråd på kroppen!
(paus)
- Fast då var det ju redan försent.
(paus)
- Den sjunde däremot var väl solklar?
(paus)
- Men sen gick det ju inte längre.

Kvinnan i beige kappa på sätet intill blir allt surare: snörper på mun och rynkar ögonbrynen.

Varför störs vi så när folk i bussen eller bakom oss i kön till snabbköpskassan talar ogenerat i mobiltelefon? Är det verkligen bara för att de pratar ovanligt högt?

Nej, säger lingvisten Mark Liberman (Mind-reading fatigue). Om man faktiskt mäter, pratar de inte högre än paret på sätet intill eller paret närmast framför oss i kön, som konverserar med varandra.

Det beror snarare på att tankeläsning är så ansträngande, menar han.

Vi människor behöver begripa världen. Hela tiden försöker vi tolka det vi ser och upplever runt omkring oss.

I de flesta fall är det ganska lätt. Eller, rättare sagt, vi är ganska bra på det. Vi hör inte bara vad folk säger; vi ser om den som talar är arg eller glad. Vi förstår inte bara vad som sägs, utan också vad som egentligen menas.

När hustrun säger ”Nu tar jag fram dammsugaren” menar hon egentligen ”…så nu sätter du igång att skura badrumsgolvet!” När mannen svarar ”Daniel har fotbollsträning klockan elva” betyder det egentligen ”Det kan jag inte, jag ska ju skjutsa honom!”

Vi är också bra på att tolka hur saker ska hanteras. Räck ett verktyg – en äppelplockare eller en rubank – till någon som aldrig sett en sådan förut. Även om de inte vet exakt vad den ska användas till, begriper de rätt snabbt var man ska sätta handen och hur man ska röra den.

Vi kan faktiskt inte låta bli. Det är en del av det att vara människa; att oavbrutet tolka världen.

Men när vi bara hör en halv konversation, utan sammanhang, blir det mycket svårare. Vi kan som sagt inte låta bli att försöka begripa – men efter en kort stund bultar den del av hjärnan, som försöker hitta mening i tillvaron, som en en tå som kommit i kläm. Eller i alla fall stör den allvarligt vår förmåga att tänka på annat. Damen i kappan reser sig för att gå av och fräser till avsked:

- Dom borde ha särskilda vagnar för folk som pratar i mobiltelefon!

Libermans hypotes får stöd av experiment som Andrew Monk och hans kollegor vid University of York gjort (se Nature: Overheard monologues spark phone rage: Chatter is harder to ignore if we can only hear one side).

I verkligheten är nästan all kommunikation beroende av sammanhang för att bli begriplig. Sammanhang: vem som säger något. Till vem det sägs, under vilka omständigheter. Vad som sades strax innan, och vad som vi vet eller väntar oss ska följa därefter.

Men i informationssamhället är paradoxalt nog mycket av den information som vräks över oss just fattig på sammanhang.

När jag föreberedde denna artikel försökte jag skriva ut några andra texter från datorn. Men utskriften har avbrutits, sa ett meddelande på skärmen: "En okänd token m0988.905 hittades". Vad betydde det? Borde jag göra något? Jag har ingen aning.

Jag skulle kunna ringa hjälpavdelningen – men för att använda min kontorstelefon måste jag först slå kombinationen "lur – stjärna – noll – sex – ett – lur". Ingen arbetskamrat har kunnat förklara varför, eller vilken innebörd koden har; ingen kan heller komma ihåg den utantill och därför sitter den uppsatt på lappar här och där på jobbet. Det går ju inte att titta på telefonen och räkna ut vilka koder som ska användas: en viktig skillnad mellan verktyg i den verkliga världen och den digitala världen, bakom bildskärmar och knappar,

I oktober 2003 skrev Yrsa Stenius i Aftonbladet en krönika med titeln ”Kylskåpets tjoande ger oss nervsammanbrott”.

Det finns, skrev Yrsa Stenius, ”ögonblick då jag är allvarligt oroad över våra nya livsformer. Livsformer som innebär att vår uppmärksamhet ständigt påkallas av uppfordrande signaler. (…) Överhuvudtaget undrar jag vad som händer med människornas inre långsiktighet och djup i en tillvaro karakteriserad av avbrott, av ständiga lystringsanmodanden: se hit, hör här, kolla det, gör genast, pass på?”

Jag förstår Yrsa Stenius oro men tror att hon har fått det lite om bakfoten. Det är knappast mängden information i sig som är jobbig. Människan har sedan miljoner år utvecklats att registrera, tolka och sortera inkommande stimuli snabbt och rationellt. Våra förfäder hade aldrig överlevt om de inte haft förmågan att tyda vad ett snabbt prasslade i buskarna betydde, eller vad färgmönstret bakom lövverket var: orm, tiger, skorpion, krokodil…? Har det funnits några, vilkas "uppmärksamhet ständigt påkallades av uppfordrande signaler" var det förmodligen de.

Jag tror alltså snarare att felet är att mycket av dagens signaler är så fattiga, att de är svåra att tolka.

I den verkliga världen kunde våra förfäder lära sig skillnaden mellan prasslet av ett lämpligt byte och ett djur som vill göra oss till byte. I den verkliga världen hör vi ganska lätt skillnad på svirret av en cykel som närmar sig och brummandet från en bil.

Men vad klagade SL-förarna på, när de nya X2000-tågen infördes i Stockholms tunnelbana? Varför drogs tågen med ständiga förseningar? Bland annat att datorsystemet genererade en oändlig mängd av likfomiga meddelanden till förarens datorskärm, varav de flesta var helt triviala. Men bland dem kunde gömma sig ett meddelande om något allvarligt fel. Förarna var tvungna att titta på varje meddelande och läsa för att se om de kunde slänga det ,och sedan läsa nästa.

Gå ut på en sommaräng eller i en skog. Det är en enorm mängd information som strömmar emot oss. Växter med en fantastisk variation i färg, i form, i storlek, i sättet de rör sig när vinden tar tag i dem. De olika ljuden som frambringas, från lätta susningar till knarrandet av trädens grenar. Lukter. Ljusets spel mellan blankt och matt, mellan skugga och dager, och upplevelsen av värme elle svalka De taktila egenskaperna: strävt eller mjukt, vasst eller luddigt… (Man kan inte tänka sig en informationsrikare miljö, som Ture Sventon skulle ha sagt.)

Sådana miljö har visat sig välgörande för människor med symptom som stress och utbrändhet; sjukdomar som populärt anses bero på överbelastning av information.

Om det vore så, är det svårt att förstå att det skulle hjälpa att utsätta sig för ännu mer information.

Men informationen på sommarängen är rik: den engagerar alla sinnen direkt. Vi behöver inte tolka genom att läsa.

Dessutom har informationen sammanhang. Den är inte slumpmässig. Ett träd har en form som också begränsar dess rörelser, och får det att susa och låta på ett särskilt sätt, och gör det är mörkare och svalare i skuggan av kronan.

Kontextens betydelse: 1

Permalänk | Andra som länkat hit (0)