Jo, för all del, det är intressant med semantiska fenomen som "pluppar". Men egentligen - att skriva om det när hundratals barn mördats kallblodigt i Beslan blir förstås ändå perverst. När man bara borde skrika ut sin vrede, vråla "Varför, era jävlar? Varför?".

Mitt lama försvar är att jag var bortrest sedan före helgen, utan uppkoppling, ingen el och ingen tv och inte ens tidningar. Men kanske är jag också för förtvivlad för att kunna tillägga något av värde.

Jag brukar inte skriva så mycket om bloggning i sig - meta-bloggning - men låt mig göra ett undantag. Vad ska man ha bloggar till egentligen? Vad fyller de för funktion?

I somras - medan hönan flaxade runt i världen - uppstod en debatt om bloggar. Mikael Pawlo kritiserade svenska bloggar för att inte skriva om folkmordet i Sudan. (Folkmordet bloggarna glömde). Fast han noterade att jag nämnt det (se Blind Höna: Folkmord i Sudan).

Pawlo följde upp debatten i en andra krönika (Blogging för the lucky few) och gav lite avslutande kritik.

Jag tycker nog Pawlo har rätt på sätt och vis. Vi borde ha skrikit (ja, skrikit, inte skrivit) mer och högre om Sudan. Men det gäller alla svenskar - bloggande eller inte. Och medier.

Men Pawlo har fel - eller blandar ihop olika saker - när han pratar om journalistik, tycker jag:

"Det är kanske därför de svenska bloggarna är så långt från de företrädesvis amerikanska visionerna om att bloggarna för alltid skall förändra det journalistiska landskapet och att vi genom dem ser en ny typ av journalistik. Bloggande som gräsrotsjournalistik fungerar helt enkelt inte i Sverige..."

Det finns få webbloggar som ägnar sig åt journalistik - även i USA, menar jag.

Journalistik är hårt arbete. Att självständigt samla in fakta, och kontrollera dem. Slita skosulor, prata med folk, ringa runt, kolla igen. Sitta på myndigheter och läsa diarier, begära fram handlingar. Det tar tid. Riktig tid, arbetstid, sådan som man måste få betalt för, för att barnen ska få gröt och polkagrisar och iPodar.

Eftersom ingen av oss får betalt för att blogga ... gör vi inte sådant. Inte ens de amerikanska försörjda bloggarna gör det. De får betalt för att sitta. Och trycka på tangenterna. Och tycka.

Det borde vi alla dock gjort mer kring Sudan, visst. Tycka. Men det är opinionsbildning. Inte journalistik.

Det verkliga problemet är snarare att även etablerade media i alldeles för liten utsträckning ägnar sig åt journalistik. Riktig journalistik. I de stora nyhetsfabrikerna serieproduceras "nyheter" alltmer strömlinjeformat. De kopieras från de stora nyhetsbyråerna, putsas och slipas ner lite till. Mellan journalister - inte lika villigt utåt - finns en skamsen medvetenhet om i vilken hög grad man skriver av pressmeddelanden eller reflexmässigt reagerar på "utspel" från än den ena, än den andra parten.

Jag känner inget stort behov av "ny" journalistik. Däremot skulle jag vilja ha mer riktig, "gammal" journalistik. Av heltidsanställda murvlar, som får frihet och tid. Och som gärna får skriva i "riktiga" media - på papper eller något annat medium; vem bryr sig egentligen? Men det betyder inte att webbloggar är onödiga, och inte heller att de är bara hype.

Nej, vad webbloggarna erbjuder - när de är som bäst - är inte journalistik utan något annat.

De erbjuder kontext - sammanhang. Och det är en lika stor bristvara i dagens media som riktig journalistik.

Mediaflödet idag är extremt sönderhackat. Händelser och påståenden presenteras styckvis - ofta utan sammanhang. Vi lever i en mediavärld där det inte är något konstigt att Expressen.se på förmiddagen kan publicera en artikel om att "massförstörelsevapen hittade i Irak", och på eftermiddagen en annan artikel om att "massförstörelsevapen inte hittade i Irak" - utan att den andra är en dementi på den första, eller ens låtsas om att den finns. Två helt separata artiklar, med motsatta budskap, med olika källor, olika skribenter - och inte ett enda försök att försöka väga påståendena mot varandra, värdera dem (se Blind Höna: Expressen kollar inte en bra story från Rupert Murdoch).

Inget sammanhang. En världsbild i skärvor.

Inte för att webbloggar förklarar hela världen. Men det har visat sig, tycker jag, att de kan erbjuda åtminstone ett visst mått av sammanhang.

Eller, egentligen, flera olika sorters kontext.

En sort är sammanhang över tid. En bloggare som Billmon på Whisky bar skapar sammanhang genom att citera vad George W Bush (eller andra i hans administration) säger en viss dag, och kontrastera det mot vad han sa förra månaden, eller förra året (se via Blind Höna-notisen Självsnärjd). Effekten är ofta slående. Men lika överraskande är ofta varför inte etablerade media gjort samma sak - se Vad gör journalisterna?. Men medias minne är kort och fragmentiserat.

I andra fall har han gått längre tillbaka, och visat på likheter mellan hur Bush's regering ursäktar sin behandling av fångar och vad bolsjevikerna i Sovjet sa om sina internerade på trettiotalet (se "Room Service")...

Vad jag försökte göra, helt otillräckligt, när jag helt kort tog upp Sudan, var att ge det ett sammanhang: med folkmordet på armenierna 1915. En annan sorts kontext kan man kanske kalla sammanhang i rummet. Det är vad man får genom att läsa till exempel Riverbend, kvinnan som bloggar från Bagdad. De små skärvor av nyheter om bomber, våld, kidnappningar, el- och vattenbrist i Irak som förmedlas av etablerade media får en helt annan, rikare betydelse när de kittas in i den ram, som ges av en person som faktiskt är hemma där, som kan språket, känner människorna.

En tredje sorts sammanhang är den som kommer sig av att en bra webblogg presenterar världen och nyhetsflödet filtrerat genom en person: hennes intressen, temperament och världsbild. Det är det som Stefan Geens är inne på när han skriver att

"I can unplug completely from Swedish media for the duration of the summer vacation, secure in the knowledge that should important investigative reporting surface, my favorite blogs will have it."
Stefan Geens: The winning ticket

Världen sedd av en person - på det sättet påminner förstås webbloggar om de krönikörer som etablerade media håller sig med. Men det finns flera skillnader. Tidningarna brukar rotera sina krönikörer: en Guillou på måndagar, en Hakelius på tisdagar, en Hamilton på onsdagar. Med en krönika i veckan blir det inget riktigt sammanhang; det blir för glesa nedslag i omvärlden. En bra webblogg är kontinuerlig på ett helt annat sätt. Den har också ofta ett lite större täckningsområde: skriver man ofta kan man täcka in lite mer. Slutligen är en webblogg vanligen mycket generösare med länkar till andra. Det gör webbloggen till ett något ödmjukare medium; och generellt en bättre plats för att bilda sig en egen åsikt om världen.

Kontinuiteten, varje-dags-perspektivet, gör att bloggen ligger nära ledarsidan i karaktär. Är det något en ledarsida vill numer - när de påstår sig vara "oberoende" från partisystemet - är det väl just att ge en sorts sammanhang i tillvaron. Men samtidigt är ju de flesta ledare osignerade, och däeför en aning officiösa. Det djupt personliga saknas. Men det är ingen slump att Sveriges första "riktiga-media-blogg" är en ledarsidesblogg.

Eftersom bloggen är personlig påminner den faktiskt lite om de allra första tidningarna; de som växte fram kring kaffehusen i England och Frankrike. Drivna av en ensam redaktör som skrev i stort sett allt själv - och om allt. Bloggaren är publicistens återkomst till världen, snarare än någon sorts "ny journalist".

Den personliga blandningen, världen filtrerad genom en tänkande individ. Det jag väljer att skriva har nästan alltid samband med något av mina bärande, genomsyrande, övergripande intressen, min syn på världen. Jag försvarar därmed mitt skrivande om pluppar: i grunden handlar det om intresset för kommunikation - och att utforska språket som medel för kommunikation. Vart leder det här oss? Tja, kanske till en mer realistisk diskussion om vad bloggar är och kan vara och vilka olika sorters som kan finnas. Bloggen är en form. Den kan fyllas med olika innehåll, ha olika struktur och inriktning. Den kan användas för journalistik - gräsrots- eller trädtopps-journalistik. Den kan användas för opinion.

Men om något är nytt med webbloggen är det varken opinion eller journalistik. Det är i stället de fall när bloggen används som ett helt nytt verktyg för kunskapsdelning: det oegennyttiga delandet av upptäckter, resurser och anteckningar som jag primärt gör för min egen del, men fritt ställer till andras förfogande.

Det är en funktion som faktiskt är helt ny. Och med spännande tillämpningar.

Permalänk | Andra som länkat hit (0)