Den 25 september hölls Sveriges inlägg i den generaldebatt som inleder FN:s årliga generalförsamling. Sverker Åström kommenterade i SvD:

"Talet var en total besvikelse. Ingenting sades om Sveriges ståndpunkt till den viktigaste händelsen under det gångna året, det amerikanska angreppet på Irak, och våra reflektioner kring de principiella frågor av folkrättslig och politisk art som aktualiserats i samband med angreppet.

Tystnaden från svensk sida är desto mera pinsam eftersom inlägget ofrånkomligen måste jämföras med det lysande tal som hölls av FN:s generalsekreterare bara två dagar dessförinnan. Hans tal var en genomtänkt, konstruktiv och modig presentation av exakt de ståndpunkter som alltid varit våra.
" (Sverker Åström: Sverige teg om USA:s angreppskrig, SvD 10 okt 2003)

"Ståndpunkter som alltid varit våra"? Han menar kanske "innan den Persson-Lindhska utrikespolitiken". Åström uppmärksammade ju själv i våras den inte särskilt ärofulla position den svenska regeringen intog under uppmarschen mot Irakkriget:

"I en radiointervju den 21 december sade [Göran Persson] bl a:

'Ett stort krig i betydelsen ett massivt tillslag, men kort, kan ha en väldigt positiv effekt i meningen att man både får någon slags bättre ordning i Irak och samtidigt något slags klartecken för världen i övrigt att vi genom den här fasen kan börja arbeta normalt igen och vi kan få samma effekt som efter Kuwait en uppgång i konjunkturen och allt sådant det kan vara stort på så sätt. Det kan också vara stort i meningen att det kan bli utdraget omfattande i tid och insats då kan det bli ett krig som både skapar osäkerhet på marken i Irak, det kan skapa osäkerhet så att säga i USA i världen i övrigt.'

Hörde man rätt? Kunde Sveriges statsminister tala om kriget som något positivt och bl a motivera detta med en 'uppgång i konjunkturen'?"
(Sverker Åström: Persson mumlar om kriget, SvD 9 jan 2003)

Flathet mot USA och Storbritannien är knappast en avvikelse i sentida svensk utrikespolitik - mytologiseringen av Anna Lindh som en efterföljare till Olof Palme till trots.
Permalänk |