Man borde blogga om viktiga saker som användbarhet och datorer som arbetsmiljöfrågor och hur det är att flytta. Men förlåt, jag hittade denna ledare i Dagens Nyheter, som trots allt är värd att kommentera.

Om demonstrationerna i lördags skrev Maria Carlshamre att "de som demonstrerade för freden ... gynnar krig". Det kan kännas som en ganska upprörande beskyllning.

Vad hon menar - om man skalar fram åsikten under retoriken - är att kriget är bättre än ett annat, större ont, nämligen "det krig som Saddam i mer än två decennier har fört mot sin egen befolkning".

Som stöd lägger hon fram parallellen med "fredsduvan Chamberlain mot krigshetsaren Churchill på 1930-talet".

Det är naturligtvis bestickande. Men utöver jämförelsen ger inte Carlshamre några andra skäl.

Att använda Churcill, Chamberlain (och därmed Hitler) som parallell är ett knep som man kan kalla att sätta den metaforiska ramen för ett argument.

Frågan är ju om det i varje läge är rätt att slå till först, att gå till attack, för att undvika ett annat större ont? Låt oss testa några andra paralleller:

Om man menar det, måste man ju beklaga att de krigshökar som under det tidiga kalla kriget talade för att USA skulle rikta ett nukleärt förstaslag mot Sovjetunionen - eftersom ett vunnet snabbt kärnvapenkrig i alla fall var bättre än ett kommande värre krig - inte lyckades övertyga sin regering.

Man måste applådera Vietnamkriget, som drevs utifrån tesen att ett krig i Vietnam i alla fall var bättre än det större onda, som skulle komma när andra länder enligt "dominoteorin" skulle "falla för kommunismen".

Man måste också beklaga, att olyckliga omständigheter gjorde det omöjligt för världen att med ett resolut bombregn krossa till exempel Sydafrikas apartheidregim (som trotsade en rad FN-resolutioner under många år).

Med andra liknelser, en annan metaforisk ram, blir det långt ifrån självklart att styrkans väg självklart är den riktiga.

Vad Carlshamre gör med sin retorik är ju att neka oss möjligheten av en inställning som inte är Bushs och inte Saddams. Hon säger då samma sak som Bush: "Den som inte är med, är emot."

Betänk också att detta är de i särklass största demonstrationerna på 30 år.

Bara de senaste tio åren har USA och världen bekrigat Irak i gulfkriget, Jugoslavien under Milosevic, och Afghanistan under talibanerna.

Ingen gång har protesterna mot krigen ens haft tillnärmelsevis samma styrka som idag. Ingen gång har de haft den breda förankring dagens protester har.

Vad beror det på? Att den västerländska allmänheten älskar Saddam av idag så mycket mer än Milosevic eller talibanerna? Självklart inte.

Jag protesterade inte under Gulfkriget för tio år sedan. Det föreföll vara ett rättfärdigt krig, eftersom Irak hade ockuperat ett grannland.

Jag protesterade inte mot Balkankriget mot Jugoslavien. Nog föreföll det vara så att Milosevic stängt alla andra möjligheter; nog verkade hans grymheter monstruösa. Men i efterhand grubblar jag över om jag kanske blev lurad av propagandamaskineriet. Kanske var det inte så svart och vitt i Kosovo som vi leddes att tro.

Vad som nu, bokstavligt talat, får man att gå ur huse idag är förstås att alla inser att skälen för ett anfall bara är förevändningar. Att alla genomskådar Bush-regimens falska retorik. Att många är ursinniga över dubbelmoralen hos det USA som först byggde upp Saddams krigsmaskin och struntade i när han gasade sin egen befolkning, för att tjugo år senare ta det till intäkt för sina egna syften.

Fred är krig, säger Carlshamre om lördagens demonstranter. Styrka är okunnighet, säger jag om Bushs krigsmaskineri.

Länk: Washington Post: U.S. Had Key Role in Iraq Buildup (washington...

Permalänk |